Tokio Hotel - Ett år från då
Ett år sen. Ett år sen jag skulle sett musikens gudar live. Ett år sen min dröm gick i kras. Ett är sen jag insåg att jag överlever. Ett år av någon enorm smärta. Ett år sen min kärlek till dom pangade till ordentligt. Ett år av tårar,skratt och Tokio Hotel.
Idag var det alltså ett år sen jag skulle sett Tokio Hotel live. 100,99,98,97,96... Dagarna blev bara mindre och mindre och när det var nio(?) dagar kvar kom beskedet. "Tokio Hotel stället in Sverige spelningen". Tårarna rann, allt blev kaus. Jag tog telefonen för att ringa Jessica. Det var då magen högg till. Jessica var på det bäst humöret. Men jag var tvungen att berätta. Först blev hon tyst sen kom det. Svordommar,tårar och ord som "det är inte sant". Jag har nog aldrig gråtit så mycket som då. Det gjorde verkligen ont. Biljetterna åkte tillbaka och pengarna blev insatta på kontot.
31 mars skulle killen som står högst i mina ögon opereras. Bill Kaulitz. Jag var nervös för tänk om rösten hade bestämt sig att inte fungera. Men jag tänkte positivt och riktade all min uppmärksamhet till födelsedagsbarnet Georg Listing. Några dagar efter kom det ut att Bill var helt återställd. Eller? THF var för det mesta helt dött vilket gjorde att jag mådde skit. Alla mina älsklingar från THF hade man inte kontakt med. Sen hände det. En video med en HELT återställd Bill kom upp. Då var jag lycklig. Han hade sin egna röst. På Conan O´brian sjöng han sedan för första gången. Jag ska erkänna att jag inte tyckte det lät asbra men han kunde sjunga. Det är huvudsaken.
Sen när det där dagen kom. Då jag skulle sitta där och höra fansen skrika ut sin glädje,Bills röst bedöva. Vilket gick åt skogen. Jag mådde skit då. Det lilla skymten av ljus kom från Tokio Hotel. Jag trodde aldrig att jag skulle vara glad på den dagen pga Tokio Hotel. Bandet gjorde så jag inte gav upp. 3 april kunde blivit min sista dag. Jag kunde mått sämre men eftersom Tokio Hotel fanns där fick jag ett leende på läpparna.
När jag sitter här idag kan jag nog inte vara annat än lycklig,stolt men ändå lite depp. Depp kommer från att man skulle varit så himla glad. Men det är bara en liten del. Stoltheten och lyckan kommer från att Bill klarade det. Jag klarade det. Bill´s röst var tillbaka, Tom´s gitarr var redo för en comeback, Georg´s bas glänsde i strålkastarna och Gustav´s trummor gav ifrån sig det ljudet som alltid startade en konsert. Idag är Tokio Hotel, och kommer alltid vara i mina ögon, det mest kämpande bandet under en enorm press. Och jag hoppas dom får veta det en dag.
Idag var det alltså ett år sen jag skulle sett Tokio Hotel live. 100,99,98,97,96... Dagarna blev bara mindre och mindre och när det var nio(?) dagar kvar kom beskedet. "Tokio Hotel stället in Sverige spelningen". Tårarna rann, allt blev kaus. Jag tog telefonen för att ringa Jessica. Det var då magen högg till. Jessica var på det bäst humöret. Men jag var tvungen att berätta. Först blev hon tyst sen kom det. Svordommar,tårar och ord som "det är inte sant". Jag har nog aldrig gråtit så mycket som då. Det gjorde verkligen ont. Biljetterna åkte tillbaka och pengarna blev insatta på kontot.
31 mars skulle killen som står högst i mina ögon opereras. Bill Kaulitz. Jag var nervös för tänk om rösten hade bestämt sig att inte fungera. Men jag tänkte positivt och riktade all min uppmärksamhet till födelsedagsbarnet Georg Listing. Några dagar efter kom det ut att Bill var helt återställd. Eller? THF var för det mesta helt dött vilket gjorde att jag mådde skit. Alla mina älsklingar från THF hade man inte kontakt med. Sen hände det. En video med en HELT återställd Bill kom upp. Då var jag lycklig. Han hade sin egna röst. På Conan O´brian sjöng han sedan för första gången. Jag ska erkänna att jag inte tyckte det lät asbra men han kunde sjunga. Det är huvudsaken.
Sen när det där dagen kom. Då jag skulle sitta där och höra fansen skrika ut sin glädje,Bills röst bedöva. Vilket gick åt skogen. Jag mådde skit då. Det lilla skymten av ljus kom från Tokio Hotel. Jag trodde aldrig att jag skulle vara glad på den dagen pga Tokio Hotel. Bandet gjorde så jag inte gav upp. 3 april kunde blivit min sista dag. Jag kunde mått sämre men eftersom Tokio Hotel fanns där fick jag ett leende på läpparna.
När jag sitter här idag kan jag nog inte vara annat än lycklig,stolt men ändå lite depp. Depp kommer från att man skulle varit så himla glad. Men det är bara en liten del. Stoltheten och lyckan kommer från att Bill klarade det. Jag klarade det. Bill´s röst var tillbaka, Tom´s gitarr var redo för en comeback, Georg´s bas glänsde i strålkastarna och Gustav´s trummor gav ifrån sig det ljudet som alltid startade en konsert. Idag är Tokio Hotel, och kommer alltid vara i mina ögon, det mest kämpande bandet under en enorm press. Och jag hoppas dom får veta det en dag.
Kommentarer
Trackback
